|
|
Pensionatsliv
|
Publicerat den Sunday, January 29, 2012 2:17 PM
Ju mer medveten om vårt gudomliga ursprung vi blir, desto svårare ter sig livet på jorden. Tusentals år av förtryck, våld och lidande har format människan till en hårdhudad varelse, långt bort från sitt ursprungliga tillstånd av kärlek och harmoni. Det här tragiska exemplet är bara ett i raden: Newyorkbon Nick Santino avlivade sin hund efter långvariga påtryckningar av grannar och hyresvärd och tog sedan sitt liv i sorg och desperation över sitt handlande. Soap actor Nick Santino committed suicide after being overcome with guilt for putting down his healthy beloved pit bull, Rocco. The Brooklyn born performer had become embroiled in a doggy dispute with his neighbors at his upper West Side condo, according to The New York Post. Santino apparently felt under pressure to get rid of his pooch after the policy in the building changed disallowing any new pit bulls to live there. Although as a current resident Santino was legally allowed to keep Rocco in the building, he was allegedly harassed by neighbors for months who wanted the dog gone from the building and made life difficult for him. So last Tuesday, on Santino’s 47th birthday, he had his best friend euthanized. But the struggling actor, who has had parts in All My Children and Guiding Light, immediately regretted his decision and his grief was too much, leading him to take his own life. Santino’s body was found on Wednesday after overdosing on pills. He had made a final call to an ex-girlfriend at 2 am before killing himself. “Today I betrayed my best friend and put down my best friend,” Santino wrote in a suicide note according to his friend Stuart Sarnoff. “Rocco trusted me and I failed him. He didn’t deserve this.” Santino adopted Rocco from a shelter several years ago and had posted on his Facebook that he “did not rescue Rocco, Rocco rescued me.” Dramatiskt kan tyckas, men faktum är att detta exempel är långt i från unikt. Under många år har människors hetsjakt på, av vissa ansett "icke önskvärda raser" pågått i en rad länder världen över. Familjer har splittrats och hemska övergrepp begåtts i ivern att utrota individer av speciellt ursprung. Storbritanniens BSL-lagar (Breed Specific Legislation) har inneburit mardrömslika scener där polis kommit hem till familjer och hämtat deras hundar för avlivning, inför gråtande barn. Efter stora påtryckningar och påtalanden om lagens oförmåga att lösa de verkliga problemen har lagarna äntligen mildrats. Vi hoppas att fler länder följer efter. När ska vi förstå att alla individer är lika mycket värda, lära oss att älska oss själva och vår nästa? Jorden kan vara ett paradis här och nu, om vi börjar förstå och bejaka denna kärlek, till alltet och oss själva. Mitt livs största kärlekshistoria och stöd genom livet heter Morrígan (Morran), en pitbullblandis från Irland. Utan henne vet jag inte hur jag skulle ha överlevt och utvecklats till den jag är i dag. Hon är min själsfrände och livskamrat. Därför känns denna historia lite extra i hjärtat. http://www.iapbtf.se/ (extremt ouppdaterad för ögonblicket, vilket är på väg att åtgärdas av undertecknad.) |
|
|
Publicerat den Saturday, January 21, 2012 12:45 AM
Är i sanning storslaget. God natt Moder jord och alla dina fantastiska skapelser. |
|
|
Publicerat den Monday, January 02, 2012 3:02 AM
Vi överlevde det här nyåret också. |
|
|
Publicerat den Wednesday, November 09, 2011 5:16 PM
Det kommer en tid i alla egenföretagares liv då man undrar vad man håller på med, även om man nu råkar gilla sitt val av verksamhet. Försäljning är alltid viktigt och den ständiga frågan är hur den skall gå till. När jag drev företaget Snygga Naglar back in the days var mitt sinne full av idéer och uppslag. Kampanjerna avlöste varandra och kreativiteten visste ingen gräns. Jag försåg de mest inbitna gitarrister med fjädrar på fingrarna och blingade folks fötter med swarowskikristaller inför finlandskryssen. Nu känner jag mig mest gammal, cynisk och trött, farligt nära Basil i Fawlty Towers, som förvisso är en idol men knappast någon hållbar förebild i slika sammanhang. Jag vill botanisera bland uppstoppade djur på obskyra loppmarknader. Är det åldersrelaterat eller har det med världens hälsotillstånd att göra? Eniro ringde nyss och frågade efter numret till min mor. Kan det vara ett tecken? |
|
|
Publicerat den Tuesday, November 08, 2011 12:43 PM
Johan Gabriel Oxenstierna Jag har inte skrivit på ett tag. Kanske beroende på att jag inte tycker mig ha något att säga. Inre kontemplationer har tagit all tid och ord känns överflödiga. En platonisk kärlek har förärat mig sällskap och glädje med sina vackra ord och kloka tankar. En man som förtjänade betydligt mer uppmärksamhet än han fick under sin livstid. Världen behöver fler av hans sort. |
|
|
Publicerat den Wednesday, October 05, 2011 7:49 PM
Även om jag älskar hösten infinner sig en tid då det blir för mycket nedfallna löv i dammen, lite för kallt för palmerna utomhus och lite för mörkt om morgnarna för att gå upp. Då är det lätt att humöret dalar och björninstinkterna tar över. Mat och sömn i all ära, men det fungerar inte som betalningsmedel och löser inga världsproblem, vad jag vet. Det gäller att komma över det. Helst innan maj. Veckans tyska gäster kolliderade med ett vildsvin som demolerade deras skåpbil rätt rejält. Jag gratulerade dem åt att ha sluppit en älg genom rutan. Det gäller att tänka positivt. |
|
|
Publicerat den Thursday, September 29, 2011 8:05 PM
Med stigande ålder har jag blivit alltmer folkilsken. Detta är en av anledningarna att jag bor på landet. En viss ironi kan tyckas, att en person med denna åkomma driver pensionat, men det funkar faktiskt rätt bra. Jag har nog haft tur med gästerna. Det var inte helt självklart att flytta tillbaka till barndomens håla, men nu börjar jag se fördelarna med regionen. Mina förfäders gamla Söder förändrades alltför mycket och New York låg lite för långt bort, så Sörmland fick det bli. Här finns ett ypperligt bibliotek, ett hyfsat sushiställe, några bra loppisar och tillräckligt med kreativt utrymme för att stå ut. En lokal kiropraktor räddade dessutom min rygg häromdagen. Lika bra att stämma upp i lovsång så länge det varar och lämna oplockade gäss därhän. Tända ett ljus i stället för att förbanna mörkret och allt det där. Godnatt. |
|
|
Publicerat den Saturday, September 17, 2011 10:53 AM
Människan formas ju som bekant en hel del av sin omgivning och uppväxt, om man som undertecknad växte upp utan television, blev det en del läsande. Favoriterna hänger med än. Språk ska vara roligt. Kanske en förklaring att man är som man är? Jag är i alla fall övertygad om att lyssnarvärdet skulle öka om folk uttryckte sig så att man förstår vad de säger. Haddock är en obesegrad mästare på det området. Enkelt och kärnfullt. Som poesi. Nej, gott folk, things to do and places to be. Grannens tax fyller jämt och jag förväntar mig sju sorters kakor. Minst. |
|
|
Publicerat den Friday, September 16, 2011 11:32 AM
En god vän som är IT-konsult, brukar säga att teknik är mer voodoo än vetenskap. Min bästa väns man (som är jurist) konstaterar torrt att missöden beror på skräpet bakom spakarna. Hur det än förhåller sig undrar jag hur nyttigt den här teknikstressen är för mänskligheten. Egentligen? Jag läser på hemsidan att (citat:) "HTC Sense är en holistisk upplevelse som sätter dig i centrum – genom att helt
enkelt se till att saker fungerar som de ska" och " Discover the Unexpected – Du kommer att upptäcka mängder med små, praktiska detaljer som ger dig en bättre HTC-upplevelse, allt från möjligheten att stänga av ringsignalen genom att vända på telefonen till att texten automatiskt anpassas till din skärm." Nog har jag fått mig mina överraskningar alltid. Till att börja med stänger skärmen ner vid ett samtal av tre, så att jag varesig kan svara i telefon eller se vem som ringer. Fantastiskt roligt när man tar emot avancerade gruppbokningar från prestigefyllda auktionshus i London. Vidare krävs minutiösa beskrivningar när man ställer in alarmet, varför vill man gå upp liksom? Ge mig tre skäl och framförallt rätt datum. Krematoriekillen fick checka ut sig själv utan frukost i morse medan hotellmadamen sov vidare i falsk trygghet brevid ett stycke trolös maskin. Ska det vara såhär? Vad var det för fel på hajfenan? Den fungerade nedsänkt i lervälling och vattenpölar. Förvisso inte med kamera och internetuppkoppling, men den tog emot samtal och skötte sig som den skulle. Kallar vi in hjärnkirurger för att sätta på plåster numera och är seniormobilen mitt enda återstående val? Svar mottages tacksamt via mail. |
|
|
Publicerat den Thursday, September 15, 2011 10:49 PM
|
|
Publicerat den Wednesday, September 14, 2011 8:47 PM
Efter en inte allt för otrevlig 3-rättersmiddag med tillhörande dryck verkar herr Berghagen äntligen ha lämnat undertecknads huvud och andra, mer angenäma ting tagit tankeverksamheten i anspråk. På kvällsrundan med hundarna tänker jag på mina sköna gäster, själva anledningen att den här bloggen överhuvud taget blev till från början, om bara grundaren ville hålla sig till ämnet. Nedan några korta utdrag från gångna veckors konversationer: Jag: hittar du till krematoriet här i stan? Gästen: Ja, jag tror det, det är jag som har byggt det. Jag frågar hurvida de utländska gästerna störts av att ett gäng mediala personer just dansat runt, sjungandes i deras rum för att fördriva spökelser. Gästen: Nejdå, inte det minsta, men jag är fortfarande chockerad över er alkoholpolitik. Hur f-a-n kan staten gå in och bestämma hur stark öl ni får köpa? Det är skandalöst! Varför protesterar ni inte? (ett dygn efter att personen i fråga förgäves försökt köpa starköl på Konsum) Jag: Räcker det med en bytta is? Gästen: (81-årig amerikan som tittar fullständigt oförstående på mig) Nej, vi gillar mycket is i våra Gimlets. Jag: (smått överrumplad över att jag inte hört någon bil anlända) Hur kom ni hit? Gästerna: Vi gick. (5 km i spöregn med två stora väskor var) Jag har Svenskar som klagar över dålig skyltning. De här sydliga vikingarna kom hit från Spanien med flyg, buss, tåg och apostlahästar, med gps:en i högsta hugg, direkt in i receptionen, utan problem. Kom igen. Nu ska det tydligen gosas också. Hyndan ger mig ögon. Och det är Svenska Miljonärer på femman med Lasse Diding! Min största förebild och idol i hotellbranschen. Hur bra kan det bli? Soffläge med päronpruttande hund. |
|
|
Publicerat den Wednesday, September 14, 2011 5:35 PM
Det har stormat hårt senaste dygnen. Trädgården är kraftigt ommöblerade, liksom undertecknads hjärna som tvångsmässigt mal minda strofer från Lasse Berghagens 70-talsinsats för Tandvärnet, sedan solen gick upp i morse. Är det något jag ska lära mig eller bara ett tecken från ovan att omedelbart konsumera skumpan i kylen? Det börjar bli lite mycket med alla "zeeebror som vadar på strääänder, kaaaalibaliken i Beeender, jaaaa det är mycket som hääänder och vi, vi båååårstar våra täääänder, det är roligt och inget besväääär, det är enkelt du gör såhäääär", följt av (säkert autentiskt) tandborstgurgel. Tips mottages tacksamt. Har en vän i Spanien, vars gamla moster, en blonderad karaktär med läppkonturer halvvägs ute i ansiktet och cigarettmunstycke, som bor ovanpå deras garage, alltid hävdat att blåst kraftigt påverkar hennes tankar. Fram tills nu har jag trott att det berott på allt gräs hon rökt, men nu har jag mina dubier. |
|
|
Publicerat den Tuesday, September 13, 2011 2:44 PM
Mycket här i livet handlar om att komma på vad man vill göra och hitta sin plats i tillvaron. Många av oss kämpar med detta större delen av livet. Andra verkar hitta sitt kall snabbare eller så bestämmer de sig bara för att så här får det bli. De accepterar. Är man av rastlös natur kan förändringarna komma oftare och snabbare än hos genomsnittet, något som inte alltid är lätt att hantera för omgivningen eller ens för den drabbade själv. Många med mig har upplevt hela sin uppväxt som en kamp att få vara sig själv och att passa in, något som i många fall stått i direkt motsatsförhållande till varandra då samhället ser ut som det gör. Allt för många talanger har dämpats och förstörts av omvärlden i rent oförstånd redan på skolstadiet. Vi kan inte ändra historien, men förhoppningsvis kan vi lära av den och öppna våra sinnen för barn med udda beteenden, att se till individen och dess unika möjligheter i stället för att döma ut dem. I dag kan jag blicka tillbaka på mitt liv och förundras över allt jag gjort, i bland rent halsbrytande vägval, vissa mer lyckade än andra, men alla värdefulla erfarenheter. Den största vinsten, så här långt, är helt klart det alltmer tilltagande inre lugnet, (ålder eller visdom måhända) samt möjligheten att kunna njuta av stunden. Det spelar ingen roll hur framgångsrik en människa är, om hon inte kan njuta av det. Historien är full av tragiska exempel på människor som utåt sett haft allt och ändå valt att ta sina liv. När jag var 30+ hade jag nog uppnått de flesta mål jag tidigare satt upp, men var jag lycklig? Nej. Jag var orolig, otillfredsställd, rastlös och stundvis gravt deprimerad. Tomrummet och ångesten försökte jag döva med nya kickar, alltifrån droger, sex och shopping till mat. Naturligtvis blev det inte bättre av det. Terapin räddade säkerligen mitt liv, samt en envis inneboende vilja att överleva. Jag bröt upp för ett på många sätt helt nytt liv. När jag i dag läser alla snälla recensioner från gäster, värmer det verkligen i hjärtat. Dels för att jag verkligen jobbat hårt för att komma hit, dels för att det jag gör i dag verkligen är jag, inte någon påklistrad yta eller tillfällig roll jag tvingats spela, utan något jag aktivt väljer att göra. Många av gästerna har blivit mina vänner. Människor jag seriöst gillar och verkligen uppskattar att tala med. Hur många har ett sådant jobb? |
|
|
Publicerat den Monday, September 12, 2011 3:35 PM
Det har hänt så mycket på sistone att jag inte haft kraft över att skriva. Massor av intryck, jobb, fest, kreativitet och roliga människor. Sedan kommer vardagen igen. Den förut så förhatliga, som nu förbytts till något högst värdefullt. När man äntligen får tid att reflektera och smälta intrycken, blankt blad i agendan och tid att ha lite småtråkigt. Det där tjatet om balans, som faktiskt är så viktigt för att förmå oss att uppfatta och uppskatta helheten. Efter intensiva perioder tenderar jag att vilja isolera mig, begrunda och känna. Vara ute i skogen med hundarna och se allvarsamma dokumentärer på tv. När jag satte på tv:n i går hamnade jag mitt i en hemsk, men oerhört stark sådan: http://svt.se/2.165912/1.2528223/han_berovades_sin_barndomEn modig och ödmjuk man med ett viktigt budskap. Svt när de är som bäst och anledningen till att jag fortfarande betalar tv-licensen. Jag må vara en sucker för godhet och rättvisa, men är nog inte ensam om att falla för program som Secret Millionaire. Vi behöver omtanke och medmänsklighet i våra liv för att må bra. Känslan att vi kan påverka och göra skillnad. Vägarna vi kan verka via är oändliga. Alla kan göra någonting, det gäller bara att hitta sin plats. Själv känner jag djup tacksamhet för allt jag fått i livet, insikter och möjligheter som förhoppningsvis kan hjälpa mig att sprida positivitet till medmänniskor som korsar min väg. Sista veckorna har varit fulla av sådana möten. Underbara människor som kommit hit från världens alla hörn och berikat mitt liv. Det enda som stör mina sfäriska balanser just nu är egentligen tekniken. Varför köper jag ytterligare en smartphone när jag vet hur mycket förtret det skapar och varför har just jag så svårt att importera mailkontona till paddan? Ge mig en spade och jag gräver ett hål men bespara mig denna infarktframkallande teknikstress. |
|
|
Publicerat den Tuesday, August 30, 2011 11:10 AM
När jag var yngre, mindre förstörd och framförallt mindre medveten, hade jag en rad (van)föreställningar om livet. Det var stora dukar och överdådiga färger, men hur bra det än var blev jag aldrig nöjd, kunde aldrig riktigt luta mig tillbaka och betrakta verken och gåvorna livet gav. Det låter som en dålig klyscha, men det är så vi människor fungerar. Vi behöver referenser och lär oss oftast bara genom ordentliga näsbrännor. För många år sedan gick jag till ett medium på en new age-mässa. Hon tog min hand, tittade i den och blev tyst en stund. Sedan sa hon: "Du kommer att råka ut för något väldigt omvälvande, det ser nästan ut som ett livsavbrott, men jag vet inte om du dör. Kanske en olycka, sjukdom eller liknande. Hursomhelst kommer ditt liv att förändras väldigt drastiskt". Jag tänkte inte så mycket på det då, men med facit i hand, 10 år senare, är det en mycket bra beskrivning på vad som hände. Det till synes perfekta liv jag levde då, raserades bit för bit och jag tvingades omvärdera i princip allt jag trott på och börja i en annan ände, som att lära sig gå igen. I dag är jag oerhört tacksam för vad livet gett mig. En ny chans och en ökad förmåga att uppskatta allt fint som finns omkring mig. Att verkligen kunna se det stora i det lilla, något jag var dålig på förut, som man tenderar att vara när man lever livet i 190. Jag får ibland frågan vad som behövs för att man ska stanna upp och ändra negativa beteenden i sitt liv innan man hoppar över stupet. Tyvärr har jag inget svar, mer än att det måste hända något som får oss att reagera. Människan är av naturen trög och kör på i gamla spår så länge vi kan. Ofta måste det till ordentliga förändringar för att vi ska reagera då vi för länge sedan slagit dövörat till hur våra kroppar och psyken egentligen mår. Alla har sin väg att gå. Det har varit tufft men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Lärdomarna har varit större och viktigare än förlusterna. I dag kan jag njuta av livet på ett helt annat sätt än jag kunde förut. Med alla sinnen. Att kunna se det stora i det lilla. Daggen i gräset, frukten på trädet och att få dela livet med dessa underbara hundar. Man kan bli religiös för mindre. Hundar vet vad som är viktigt här i livet: att trycka i sig så mycket fallfrukt som möjligt |
|
|
|
|
