PURE RETREAT - En Sörmländsk oas
Pensionatsliv

Besök på Skokloster del 2

Efter att ha umgåtts med min familj denna soliga lördag, fortsätter berättelsen från Skokloster den 10 maj 1767:

"Trappan är mycket vacker, och man ser där flera inskrifter till ätten Brahes såväl ära som skam. En av dem slog mig, den var skriven på en alabasterkolonn och i lapidärstil: Store Brahar och Wranglar ligga i stoftet. Dessa murar stå. Men betänk. Deras minnen stå. När dessa murar falla.
Och en annan mindre allvarlig, eftersom den var skriven av Bergklint som satte sitt namn under. "Hinc datur insomnes peregrims ducere noctes alque inlopes victu deficiente Quid juvat antiquis oculos satiasse columnis non vetum lapides nec mommenta levant." Ett ord vars sanning jag alltför väl insåg.
Bergklint. Bild från Riksarkivet.

Det är föga hedrande för dem som är herrar till Skokloster att lämna slottet så utan underhåll och låta det falla i ruiner det man förr i tiden med så mycket möda tagit genom plundring i Tyskland. 
Fönstren är sönderslagna, det växer gräs på väggarna, det är knappt att taket kan skydda huset mot regnet, och när man ser det tror man snarare se ett väldigt ugglenäste än ett palats, fordom så ståtligt. Jag blev i hemlighet obehagligt berörd av att höra sägas i varje rum man visade oss: Taget i Tyskland av Wrangel vid det eller det tillfället. Det var inte på detta sätt som förr i tiden de grekiska och romerska generalerna förde krig. De gav krigsbytet åt folket eller offrade det åt gudarna, men olyckligtvis är detta inte det enda bruk varmed vår tid skiljer sig från deras. Det är likadant med allting här i landet. Allt vackert vi äger har gjorts med pengar som tagits i Tyskland, och jag tror att Sverige inte hade funnits till utan Gustav Adolfs krig.

I dessa funderingar och betraktelser av de rariteter man visade oss, tillbringade jag 1 dag och 2 nätter i Skokloster. Nätterna var mycket svåra. Vi var 5, de båda baronerna von Essen, Simming, Kempe och jag i en enda säng där vi blev förfärligt klämda. Det var omöjligt att få en till. Jag förbannade general Wrangel av hela mitt hjärta för att han inte satt ännu en säng i vårt rum, ty att döma av trasorna som täckte vår säng insåg jag lätt att den stått där sedan hans tid.
Simming. Bild från Riksarkivet.                                                                           En av baronerna von Essen. Bild från Riksarkivet.


























Efter den obehagligaste av nätter kunde vi inte få något att äta följande morgon. Deras Kungliga Högheter hade önskat bese Skokloster och man hade gjort i ordning allt vad man förmått åt dem och vi fick ingenting. Det var åtminstone inte första gången som undersåtarna dött av hunger för att livnära sina härskare.

Till middag fick vi endast saft som vi lagade av några citroner vi haft med oss från Uppsala och litet bröd, en middag som blev ännu sämre av det kalla vädret. Jag råder var och en som reser till Skokloster att ha med sig ett lika stort förråd av mat som av nyfikenhet. Vad jag skulle haft lust att anfalla betjänterna som bar in middagen till prinsen. Det var då all förtrollning i mina ögon försvann hos de föremål jag nyss sett, jag skulle gett alla slott som fanns för en stek och föredragit en kvällsmat framför alla vapensamlingar i världen. Jag glömde snart mina reflexioner och de gångna tiderna, vars vackra minnesmärken jag sett, för att endast känna hur hungrig jag var i den närvarande.
Greve Brahe själv visade prinsen all den heder hans förfallna slott kunde åstadkomma, med all den grace man kan vänta av en man som är närsynt, vindögd, ful, liten, dum och högfärdig ännu mer än allt det andra.

Greve Brahe bild: Riksarkivet                                                                               Gustav III målning av Alexander Roslin 1777

























Slutligen blev det tal om att lämna Skokloster, detta förtjusande ställe för var och en som kan leva på reflexioner och äta endast med ögonen. Men på denna olycksaliga resa återstod oss ännu fler ödesdigra händelser. 

Eftersom vi hade bråttom med att ge oss av kastade vi oss, tio till antalet, i en mycket liten flatbottnad båt, som blev så överlastad av en så stor tyngd att den endast låg två tum ovanför vattenytan. Det blåste förfärligt, och till råga på olyckan var den som rodde berusad, och vi måste göra allt för att hindra honom från att somna. 
Vi hade en halvtimmes färdväg och en oändlig sjö på båda sidor. Vågorna slog ofta över båten och jag fick hela sidan våt. Vi var tvungna att ösa ur vattnet allt efter som det slog in. Jag skall inte här försöka skildra den förskräckelse jag befann mig i. Jag trodde i varje ögonblick att jag höll på att gå under. 
Efter 3 timmars ångest, kom vi äntligen i land utan annan skada än den att vi var mycket blöta, en olycka som utan tvivel är obetydlig jämförd med den vi hade kunnat vänta. Hellre än att en en gång till stå ut med alla mödorna under en så obehaglig resa, skulle jag vilja att fan toge slottet och alla märkvärdigheter jag fått se.
(...) "
Utdrag ur Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok, Ljuva ungdomstid 1766-1768, sid 60-62. utgiven av Bokgillet 1965

      Bild: Skoklosters slott 1800-tal. Uppsala Universitetsbibliotek.


1 kommentar på Besök på Skokloster del 2:

Kommentarer RSS
Livsnjutaren on den 22 februari 2014 20:12
Lika imponerad som jag är av din förmåga att hitta dylik, läsvärd litteratur, lika imponerad är jag av din förmåga att välja ut avsnitt att återge för oss läsare blandat med härliga bilder! Tack för en stunds inspiration så här om aftonen!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment