|
Publicerat den Sunday, January 29, 2012 2:17 PM
Ju mer medveten om vårt gudomliga ursprung vi blir, desto svårare ter sig livet på jorden. Tusentals år av förtryck, våld och lidande har format människan till en hårdhudad varelse, långt bort från sitt ursprungliga tillstånd av kärlek och harmoni. Det här tragiska exemplet är bara ett i raden: Newyorkbon Nick Santino avlivade sin hund efter långvariga påtryckningar av grannar och hyresvärd och tog sedan sitt liv i sorg och desperation över sitt handlande. Soap actor Nick Santino committed suicide after being overcome with guilt for putting down his healthy beloved pit bull, Rocco. The Brooklyn born performer had become embroiled in a doggy dispute with his neighbors at his upper West Side condo, according to The New York Post. Santino apparently felt under pressure to get rid of his pooch after the policy in the building changed disallowing any new pit bulls to live there. Although as a current resident Santino was legally allowed to keep Rocco in the building, he was allegedly harassed by neighbors for months who wanted the dog gone from the building and made life difficult for him. So last Tuesday, on Santino’s 47th birthday, he had his best friend euthanized. But the struggling actor, who has had parts in All My Children and Guiding Light, immediately regretted his decision and his grief was too much, leading him to take his own life. Santino’s body was found on Wednesday after overdosing on pills. He had made a final call to an ex-girlfriend at 2 am before killing himself. “Today I betrayed my best friend and put down my best friend,” Santino wrote in a suicide note according to his friend Stuart Sarnoff. “Rocco trusted me and I failed him. He didn’t deserve this.” Santino adopted Rocco from a shelter several years ago and had posted on his Facebook that he “did not rescue Rocco, Rocco rescued me.” Dramatiskt kan tyckas, men faktum är att detta exempel är långt i från unikt. Under många år har människors hetsjakt på, av vissa ansett "icke önskvärda raser" pågått i en rad länder världen över. Familjer har splittrats och hemska övergrepp begåtts i ivern att utrota individer av speciellt ursprung. Storbritanniens BSL-lagar (Breed Specific Legislation) har inneburit mardrömslika scener där polis kommit hem till familjer och hämtat deras hundar för avlivning, inför gråtande barn. Efter stora påtryckningar och påtalanden om lagens oförmåga att lösa de verkliga problemen har lagarna äntligen mildrats. Vi hoppas att fler länder följer efter. När ska vi förstå att alla individer är lika mycket värda, lära oss att älska oss själva och vår nästa? Jorden kan vara ett paradis här och nu, om vi börjar förstå och bejaka denna kärlek, till alltet och oss själva. Mitt livs största kärlekshistoria och stöd genom livet heter Morrígan (Morran), en pitbullblandis från Irland. Utan henne vet jag inte hur jag skulle ha överlevt och utvecklats till den jag är i dag. Hon är min själsfrände och livskamrat. Därför känns denna historia lite extra i hjärtat. http://www.iapbtf.se/ (extremt ouppdaterad för ögonblicket, vilket är på väg att åtgärdas av undertecknad.) |
|
|
Publicerat den Monday, January 02, 2012 3:02 AM
Vi överlevde det här nyåret också. |
|
|
Publicerat den Wednesday, September 14, 2011 8:47 PM
Efter en inte allt för otrevlig 3-rättersmiddag med tillhörande dryck verkar herr Berghagen äntligen ha lämnat undertecknads huvud och andra, mer angenäma ting tagit tankeverksamheten i anspråk. På kvällsrundan med hundarna tänker jag på mina sköna gäster, själva anledningen att den här bloggen överhuvud taget blev till från början, om bara grundaren ville hålla sig till ämnet. Nedan några korta utdrag från gångna veckors konversationer: Jag: hittar du till krematoriet här i stan? Gästen: Ja, jag tror det, det är jag som har byggt det. Jag frågar hurvida de utländska gästerna störts av att ett gäng mediala personer just dansat runt, sjungandes i deras rum för att fördriva spökelser. Gästen: Nejdå, inte det minsta, men jag är fortfarande chockerad över er alkoholpolitik. Hur f-a-n kan staten gå in och bestämma hur stark öl ni får köpa? Det är skandalöst! Varför protesterar ni inte? (ett dygn efter att personen i fråga förgäves försökt köpa starköl på Konsum) Jag: Räcker det med en bytta is? Gästen: (81-årig amerikan som tittar fullständigt oförstående på mig) Nej, vi gillar mycket is i våra Gimlets. Jag: (smått överrumplad över att jag inte hört någon bil anlända) Hur kom ni hit? Gästerna: Vi gick. (5 km i spöregn med två stora väskor var) Jag har Svenskar som klagar över dålig skyltning. De här sydliga vikingarna kom hit från Spanien med flyg, buss, tåg och apostlahästar, med gps:en i högsta hugg, direkt in i receptionen, utan problem. Kom igen. Nu ska det tydligen gosas också. Hyndan ger mig ögon. Och det är Svenska Miljonärer på femman med Lasse Diding! Min största förebild och idol i hotellbranschen. Hur bra kan det bli? Soffläge med päronpruttande hund. |
|
|
Publicerat den Monday, September 12, 2011 3:35 PM
Det har hänt så mycket på sistone att jag inte haft kraft över att skriva. Massor av intryck, jobb, fest, kreativitet och roliga människor. Sedan kommer vardagen igen. Den förut så förhatliga, som nu förbytts till något högst värdefullt. När man äntligen får tid att reflektera och smälta intrycken, blankt blad i agendan och tid att ha lite småtråkigt. Det där tjatet om balans, som faktiskt är så viktigt för att förmå oss att uppfatta och uppskatta helheten. Efter intensiva perioder tenderar jag att vilja isolera mig, begrunda och känna. Vara ute i skogen med hundarna och se allvarsamma dokumentärer på tv. När jag satte på tv:n i går hamnade jag mitt i en hemsk, men oerhört stark sådan: http://svt.se/2.165912/1.2528223/han_berovades_sin_barndomEn modig och ödmjuk man med ett viktigt budskap. Svt när de är som bäst och anledningen till att jag fortfarande betalar tv-licensen. Jag må vara en sucker för godhet och rättvisa, men är nog inte ensam om att falla för program som Secret Millionaire. Vi behöver omtanke och medmänsklighet i våra liv för att må bra. Känslan att vi kan påverka och göra skillnad. Vägarna vi kan verka via är oändliga. Alla kan göra någonting, det gäller bara att hitta sin plats. Själv känner jag djup tacksamhet för allt jag fått i livet, insikter och möjligheter som förhoppningsvis kan hjälpa mig att sprida positivitet till medmänniskor som korsar min väg. Sista veckorna har varit fulla av sådana möten. Underbara människor som kommit hit från världens alla hörn och berikat mitt liv. Det enda som stör mina sfäriska balanser just nu är egentligen tekniken. Varför köper jag ytterligare en smartphone när jag vet hur mycket förtret det skapar och varför har just jag så svårt att importera mailkontona till paddan? Ge mig en spade och jag gräver ett hål men bespara mig denna infarktframkallande teknikstress. |
|
|
Publicerat den Tuesday, August 30, 2011 11:10 AM
När jag var yngre, mindre förstörd och framförallt mindre medveten, hade jag en rad (van)föreställningar om livet. Det var stora dukar och överdådiga färger, men hur bra det än var blev jag aldrig nöjd, kunde aldrig riktigt luta mig tillbaka och betrakta verken och gåvorna livet gav. Det låter som en dålig klyscha, men det är så vi människor fungerar. Vi behöver referenser och lär oss oftast bara genom ordentliga näsbrännor. För många år sedan gick jag till ett medium på en new age-mässa. Hon tog min hand, tittade i den och blev tyst en stund. Sedan sa hon: "Du kommer att råka ut för något väldigt omvälvande, det ser nästan ut som ett livsavbrott, men jag vet inte om du dör. Kanske en olycka, sjukdom eller liknande. Hursomhelst kommer ditt liv att förändras väldigt drastiskt". Jag tänkte inte så mycket på det då, men med facit i hand, 10 år senare, är det en mycket bra beskrivning på vad som hände. Det till synes perfekta liv jag levde då, raserades bit för bit och jag tvingades omvärdera i princip allt jag trott på och börja i en annan ände, som att lära sig gå igen. I dag är jag oerhört tacksam för vad livet gett mig. En ny chans och en ökad förmåga att uppskatta allt fint som finns omkring mig. Att verkligen kunna se det stora i det lilla, något jag var dålig på förut, som man tenderar att vara när man lever livet i 190. Jag får ibland frågan vad som behövs för att man ska stanna upp och ändra negativa beteenden i sitt liv innan man hoppar över stupet. Tyvärr har jag inget svar, mer än att det måste hända något som får oss att reagera. Människan är av naturen trög och kör på i gamla spår så länge vi kan. Ofta måste det till ordentliga förändringar för att vi ska reagera då vi för länge sedan slagit dövörat till hur våra kroppar och psyken egentligen mår. Alla har sin väg att gå. Det har varit tufft men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Lärdomarna har varit större och viktigare än förlusterna. I dag kan jag njuta av livet på ett helt annat sätt än jag kunde förut. Med alla sinnen. Att kunna se det stora i det lilla. Daggen i gräset, frukten på trädet och att få dela livet med dessa underbara hundar. Man kan bli religiös för mindre. Hundar vet vad som är viktigt här i livet: att trycka i sig så mycket fallfrukt som möjligt |
|
|
Publicerat den Thursday, August 25, 2011 10:01 AM
Känns det verkligen bara såhär. |
|
|
Publicerat den Tuesday, August 23, 2011 12:33 PM
Ännu en dag på panget. Det enda man vet när man vaknar på morgonen är att man inte har en aning om hur dagen ska utveckla sig. I morse blev det utryckning med startkablar och norsk bileskort till verkstaden. Italienarna hade förkylt sig i det nordiska klimatet och behövde omvårdnad. Samtidigt jagar jag förgäves en kund på telefon angående helgens chokladprovning. Tvättmaskinen går för fullt efter att ha haft 8 hundar i huset, varav några förorenat samtliga textilier i ett rum. Helst av allt skulle jag åka ut på antikrunda med bästa väninnan i dag, dricka mängder av latte och botanisera i obskyr inredning, men det får vänta. Till hösten måhända.. Glatt frukostgäng på Pure Retreat |
|
|
Publicerat den Saturday, August 20, 2011 2:18 PM
Pure Retreat brukar borga för god sömn, så inte denna regniga natt. Incheckningar till framåt småtimmarna, samt en hund som insisterar på att få gå ut och beta gräs varannan timme. Hotellmadamen har hålögt hasat omkring i korridorerna hela morgonen på jakt efter någon typ av ordning. Gästerna verkar ha sovit bättre, förutom chihuahuorna som gäckats av nyfikna husspöken. Jag klandrar dem inte, de är lustiga små liv att skåda, men folk kommer faktiskt hit för att få sova, liksom deras hundar. Ska ta ett allvarssnack med dem när huset är tomt mitt på dagen. Till frukosten dök det upp en man jag aldrig sett förut. Från ingenstans, lagom rufsig i håret. Det visade sig att han faktiskt flugit hit från Holland, blivit skjutsad hit ut av någon som sade sig ha bokat ett rum åt honom. Mitt i natten hade han lyckats hitta ett ledigt rum och somnat som en sten. Självincheckning as it should be. Särskilt som jag inte sett röken av någon bokning i systemet. Gast eller ej, så var han en trevlig prick med giltigt visakort. Det räcker för mig. Nu ska jag äta en välförtjänt lunch innan dagens stjärnor börjar checka in. Never a dull moment. |
|
