|
Publicerat den Sunday, January 29, 2012 2:17 PM
Ju mer medveten om vårt gudomliga ursprung vi blir, desto svårare ter sig livet på jorden. Tusentals år av förtryck, våld och lidande har format människan till en hårdhudad varelse, långt bort från sitt ursprungliga tillstånd av kärlek och harmoni. Det här tragiska exemplet är bara ett i raden: Newyorkbon Nick Santino avlivade sin hund efter långvariga påtryckningar av grannar och hyresvärd och tog sedan sitt liv i sorg och desperation över sitt handlande. Soap actor Nick Santino committed suicide after being overcome with guilt for putting down his healthy beloved pit bull, Rocco. The Brooklyn born performer had become embroiled in a doggy dispute with his neighbors at his upper West Side condo, according to The New York Post. Santino apparently felt under pressure to get rid of his pooch after the policy in the building changed disallowing any new pit bulls to live there. Although as a current resident Santino was legally allowed to keep Rocco in the building, he was allegedly harassed by neighbors for months who wanted the dog gone from the building and made life difficult for him. So last Tuesday, on Santino’s 47th birthday, he had his best friend euthanized. But the struggling actor, who has had parts in All My Children and Guiding Light, immediately regretted his decision and his grief was too much, leading him to take his own life. Santino’s body was found on Wednesday after overdosing on pills. He had made a final call to an ex-girlfriend at 2 am before killing himself. “Today I betrayed my best friend and put down my best friend,” Santino wrote in a suicide note according to his friend Stuart Sarnoff. “Rocco trusted me and I failed him. He didn’t deserve this.” Santino adopted Rocco from a shelter several years ago and had posted on his Facebook that he “did not rescue Rocco, Rocco rescued me.” Dramatiskt kan tyckas, men faktum är att detta exempel är långt i från unikt. Under många år har människors hetsjakt på, av vissa ansett "icke önskvärda raser" pågått i en rad länder världen över. Familjer har splittrats och hemska övergrepp begåtts i ivern att utrota individer av speciellt ursprung. Storbritanniens BSL-lagar (Breed Specific Legislation) har inneburit mardrömslika scener där polis kommit hem till familjer och hämtat deras hundar för avlivning, inför gråtande barn. Efter stora påtryckningar och påtalanden om lagens oförmåga att lösa de verkliga problemen har lagarna äntligen mildrats. Vi hoppas att fler länder följer efter. När ska vi förstå att alla individer är lika mycket värda, lära oss att älska oss själva och vår nästa? Jorden kan vara ett paradis här och nu, om vi börjar förstå och bejaka denna kärlek, till alltet och oss själva. Mitt livs största kärlekshistoria och stöd genom livet heter Morrígan (Morran), en pitbullblandis från Irland. Utan henne vet jag inte hur jag skulle ha överlevt och utvecklats till den jag är i dag. Hon är min själsfrände och livskamrat. Därför känns denna historia lite extra i hjärtat. http://www.iapbtf.se/ (extremt ouppdaterad för ögonblicket, vilket är på väg att åtgärdas av undertecknad.) |
|
|
Publicerat den Saturday, January 21, 2012 12:45 AM
Är i sanning storslaget. God natt Moder jord och alla dina fantastiska skapelser. |
|
|
Publicerat den Tuesday, November 08, 2011 12:43 PM
Johan Gabriel Oxenstierna Jag har inte skrivit på ett tag. Kanske beroende på att jag inte tycker mig ha något att säga. Inre kontemplationer har tagit all tid och ord känns överflödiga. En platonisk kärlek har förärat mig sällskap och glädje med sina vackra ord och kloka tankar. En man som förtjänade betydligt mer uppmärksamhet än han fick under sin livstid. Världen behöver fler av hans sort. |
|
|
Publicerat den Wednesday, October 05, 2011 7:49 PM
Även om jag älskar hösten infinner sig en tid då det blir för mycket nedfallna löv i dammen, lite för kallt för palmerna utomhus och lite för mörkt om morgnarna för att gå upp. Då är det lätt att humöret dalar och björninstinkterna tar över. Mat och sömn i all ära, men det fungerar inte som betalningsmedel och löser inga världsproblem, vad jag vet. Det gäller att komma över det. Helst innan maj. Veckans tyska gäster kolliderade med ett vildsvin som demolerade deras skåpbil rätt rejält. Jag gratulerade dem åt att ha sluppit en älg genom rutan. Det gäller att tänka positivt. |
|
|
Publicerat den Thursday, September 29, 2011 8:05 PM
Med stigande ålder har jag blivit alltmer folkilsken. Detta är en av anledningarna att jag bor på landet. En viss ironi kan tyckas, att en person med denna åkomma driver pensionat, men det funkar faktiskt rätt bra. Jag har nog haft tur med gästerna. Det var inte helt självklart att flytta tillbaka till barndomens håla, men nu börjar jag se fördelarna med regionen. Mina förfäders gamla Söder förändrades alltför mycket och New York låg lite för långt bort, så Sörmland fick det bli. Här finns ett ypperligt bibliotek, ett hyfsat sushiställe, några bra loppisar och tillräckligt med kreativt utrymme för att stå ut. En lokal kiropraktor räddade dessutom min rygg häromdagen. Lika bra att stämma upp i lovsång så länge det varar och lämna oplockade gäss därhän. Tända ett ljus i stället för att förbanna mörkret och allt det där. Godnatt. |
|
|
Publicerat den Monday, September 12, 2011 3:35 PM
Det har hänt så mycket på sistone att jag inte haft kraft över att skriva. Massor av intryck, jobb, fest, kreativitet och roliga människor. Sedan kommer vardagen igen. Den förut så förhatliga, som nu förbytts till något högst värdefullt. När man äntligen får tid att reflektera och smälta intrycken, blankt blad i agendan och tid att ha lite småtråkigt. Det där tjatet om balans, som faktiskt är så viktigt för att förmå oss att uppfatta och uppskatta helheten. Efter intensiva perioder tenderar jag att vilja isolera mig, begrunda och känna. Vara ute i skogen med hundarna och se allvarsamma dokumentärer på tv. När jag satte på tv:n i går hamnade jag mitt i en hemsk, men oerhört stark sådan: http://svt.se/2.165912/1.2528223/han_berovades_sin_barndomEn modig och ödmjuk man med ett viktigt budskap. Svt när de är som bäst och anledningen till att jag fortfarande betalar tv-licensen. Jag må vara en sucker för godhet och rättvisa, men är nog inte ensam om att falla för program som Secret Millionaire. Vi behöver omtanke och medmänsklighet i våra liv för att må bra. Känslan att vi kan påverka och göra skillnad. Vägarna vi kan verka via är oändliga. Alla kan göra någonting, det gäller bara att hitta sin plats. Själv känner jag djup tacksamhet för allt jag fått i livet, insikter och möjligheter som förhoppningsvis kan hjälpa mig att sprida positivitet till medmänniskor som korsar min väg. Sista veckorna har varit fulla av sådana möten. Underbara människor som kommit hit från världens alla hörn och berikat mitt liv. Det enda som stör mina sfäriska balanser just nu är egentligen tekniken. Varför köper jag ytterligare en smartphone när jag vet hur mycket förtret det skapar och varför har just jag så svårt att importera mailkontona till paddan? Ge mig en spade och jag gräver ett hål men bespara mig denna infarktframkallande teknikstress. |
|
|
Publicerat den Tuesday, August 30, 2011 11:10 AM
När jag var yngre, mindre förstörd och framförallt mindre medveten, hade jag en rad (van)föreställningar om livet. Det var stora dukar och överdådiga färger, men hur bra det än var blev jag aldrig nöjd, kunde aldrig riktigt luta mig tillbaka och betrakta verken och gåvorna livet gav. Det låter som en dålig klyscha, men det är så vi människor fungerar. Vi behöver referenser och lär oss oftast bara genom ordentliga näsbrännor. För många år sedan gick jag till ett medium på en new age-mässa. Hon tog min hand, tittade i den och blev tyst en stund. Sedan sa hon: "Du kommer att råka ut för något väldigt omvälvande, det ser nästan ut som ett livsavbrott, men jag vet inte om du dör. Kanske en olycka, sjukdom eller liknande. Hursomhelst kommer ditt liv att förändras väldigt drastiskt". Jag tänkte inte så mycket på det då, men med facit i hand, 10 år senare, är det en mycket bra beskrivning på vad som hände. Det till synes perfekta liv jag levde då, raserades bit för bit och jag tvingades omvärdera i princip allt jag trott på och börja i en annan ände, som att lära sig gå igen. I dag är jag oerhört tacksam för vad livet gett mig. En ny chans och en ökad förmåga att uppskatta allt fint som finns omkring mig. Att verkligen kunna se det stora i det lilla, något jag var dålig på förut, som man tenderar att vara när man lever livet i 190. Jag får ibland frågan vad som behövs för att man ska stanna upp och ändra negativa beteenden i sitt liv innan man hoppar över stupet. Tyvärr har jag inget svar, mer än att det måste hända något som får oss att reagera. Människan är av naturen trög och kör på i gamla spår så länge vi kan. Ofta måste det till ordentliga förändringar för att vi ska reagera då vi för länge sedan slagit dövörat till hur våra kroppar och psyken egentligen mår. Alla har sin väg att gå. Det har varit tufft men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Lärdomarna har varit större och viktigare än förlusterna. I dag kan jag njuta av livet på ett helt annat sätt än jag kunde förut. Med alla sinnen. Att kunna se det stora i det lilla. Daggen i gräset, frukten på trädet och att få dela livet med dessa underbara hundar. Man kan bli religiös för mindre. Hundar vet vad som är viktigt här i livet: att trycka i sig så mycket fallfrukt som möjligt |
|
|
Publicerat den Friday, August 26, 2011 9:41 AM
Det ska vara stort i år. Mutanter från moder jord visar höstmodet: Herr Kantarell har fått anlita sömmerska i år då den lilla gula verkar ha krympt i regnet. Två sörmländska squashhonor smyger diskret in bakom mjölkpaketet. Camo i år igen. |
|
